Franciskus och vår gemensamma mänsklighet – om vördnad, fred och livet vi delar på jorden
Av Fransisko Stefan Jacobsson Condró, Etikskolan · 3 oktober 2026
År 1226
Den 4 oktober firas den helige Franciskus av Assisi. I år har det gått 800 år sedan hans död. Franciskus liv och ord väcker en fråga som sträcker sig över religionernas gränser: Vad händer när vi lever på ett sätt som värnar gemenskapen mellan allt liv på jorden?
Franciskus dog på kvällen den 3 oktober 1226. Att hans helgondag firas den 4 oktober förklaras vanligen i franciskansk tradition med att nästa dags liturgiska firande redan hade börjat. Det anknyter till bruket att inleda heliga dagar redan kvällen före, ett bruk som också finns i judisk tradition. Därför hör kvällens Transitus, minnet av hans övergång till livet hos Gud, samman med den följande helgondagen.
Ett helgons minnesdag anknyter ofta till döden, förstådd som en födelse till det himmelska livet. Redan här möter vi något djupt mänskligt: viljan att minnas en människa vars liv har fått betydelse för eftervärlden. Vi berättar om hennes liv och återvänder till hennes ord och handlingar. Där möter vi frågor som vi brukar kalla eviga, men som var och en av oss behöver förhålla sig till under sitt ändliga liv.
Språket hjälper
Vi söker människor som visar att kärlek, mod och barmhärtighet går att leva. För vi människor delar så mycket. Vi föds och dör på samma jord. Vi behöver föda och sömn, omsorg och gemenskap. Vi kan känna smärta, älska någon och sörja den vi förlorar. Vi försöker förstå vår plats i tillvaron och finna kraft att leva när livet blir smärtsamt och tungt.
Varje människa betraktar samtidigt världen från sin egen unika plats. När jag blickar upp mot himlen gör jag det från en punkt som ingen annan just då intar på samma sätt. För mig blir detta en bild av människans tillvaro: var och en har ett eget perspektiv på det universum vi delar. Genom att lyssna på och se varandra kan vi få del av andra människors perspektiv. Detta gäller också dem vi vördar som helgon, vars liv vi möter genom berättelser, texter och traditioner.
Detta synsätt omfattar också våra religiösa och filosofiska föreställningar, som vi tar emot genom olika språk, kulturer, berättelser, släktled och samhällen. Klimat och natur, historia och politiska maktförhållanden påverkar hur våra liv formas. Samtidigt kan vi pröva allt det vi ärver och finna nya livsvägar.
Innan jag frågar vad som skiljer människors trosföreställningar åt vill jag förstå vilka erfarenheter de försöker möta. Vad gör vi med sorgen? Hur lever vi med rädslor och ovisshet? Var finner vi kraft att fortsätta söka kärleken när livet är smärtsamt?
Språket hjälper oss att förstå och dela erfarenheter. Vissa språk är nära besläktade, andra har inget belagt gemensamt ursprung. Ändå kan människor genom dem berätta, fråga, svara, trösta och uttrycka kärlek. Att jag inte förstår någon annans ord gör inte orden meningslösa. Språk kan förena människor, bära kulturella traditioner och bidra till hur vi formas i gemenskap med andra.
På samma sätt kan jag närma mig en annan människas tro. Vad betyder Gud för henne, om gudstro är en del av hennes liv? Vilka erfarenheter bär hennes ord? Vad söker eller längtar hon efter när hon ber, tänder ljus eller vilar i stillhet och tystnad?
Även konsten, litteraturen och musiken gestaltar människans liv genom bilder, berättelser, rytmer och toner. Ett konstverk säger mer än tusen ord, men en text kan skapa tusen bilder. Ett musikstycke kan beröra mig, och en sång kan nå mig även när jag inte förstår orden.
Religion får också liv genom det som sjungs, berättas, målas och görs tillsammans. Dessa uttryck ger oss möjligheter till igenkänning över kulturella och etniska gränser.
Våra kroppar är inte identiska. Ändå delar vi den mänskliga kroppens grundläggande uppbyggnad och behov. Vi tillhör samma art och har ett gemensamt evolutionärt ursprung. I min bildliga läsning av berättelsen om Adam och Eva ser jag ett budskap om mänskligheten som en enda familj.
När jag försöker se bortom de yttre kännetecken som skiljer oss åt vill jag uppmärksamma vårt djupa mänskliga släktskap. Våra olika livsberättelser rymmer samtidigt erfarenheter som vi kan känna igen hos varandra. Där kan en gemenskap växa fram där varje människa får träda fram som den person hon är.
Helgonvördnad
Denna gemenskap hjälper mig att förstå varför vördnad för heliga människor återkommer i olika religioner.
I katolsk och ortodox kristendom skiljer kyrkorna mellan tillbedjan, som tillkommer Gud, och vördnad för helgonen. Helgonen älskas som förebilder och troende ber om deras förbön. Därför använder jag gärna ordet helgonvördnad, som tydligare återger denna skillnad än ordet helgondyrkan.
Den kristna helgonvördnaden växte fram kring martyrerna, människor som dödades för sin tro. Ett av de tidigaste och mest betydelsefulla vittnesbörden är Polykarpos martyrium, berättelsen om biskopen Polykarpos i Smyrna, i nuvarande Turkiet. Hans död dateras ofta till omkring år 155–156 e.Kr., men både dödsåret och berättelsens tillkomst och bearbetning har diskuterats av forskare.
I berättelsen beskriver församlingen hur den tog hand om hans kvarlevor och ville samlas på årsdagen av hans martyrdöd. Dagen framställs som en födelsedag, vilket i kristen tradition förstås som födelsen till det himmelska livet. Denna tanke uttrycks också genom den latinska benämningen dies natalis.
Texten vittnar om den tidiga vördnaden för martyrernas kvarlevor och om framväxten av årliga minnesdagar. Den skiljer samtidigt mellan att tillbe Kristus som Guds Son och att älska martyrerna som hans lärjungar och förebilder. Här möter vi tacksamheten och viljan att följa deras trohet och mod.
Med tiden utvecklades flera former av helgonvördnad. Minnesdagar, gravbesök, reliker och böner om förbön kom att förbindas med varandra. De tidiga lokala firandena föregick de senare formaliserade helgonförklaringarna.
Olika religioners uttryck
Inom judendomen finns vördnad för rättfärdiga människor. Ett viktigt ord är tzaddik, ”rättfärdig”. Särskilt inom vissa mystiska och chassidiska traditioner kan en andlig lärare fortsätta att ha stor betydelse efter döden. Människor besöker graven, läser psalmer och ber till Gud. I vissa traditioner ber man också den avlidne att vädja för en inför Gud. Uppfattningarna om sådana handlingar varierar inom judendomen.
Inom islam finns begreppet walī, ofta återgivet som ”Guds vän”. Sådana människor vördas för sin närhet till Gud, sin fromhet och sitt sätt att leva. Särskilt inom sufismen, en islamisk mystiktradition, har deras gravar blivit platser för bön och pilgrimsbesök. Andra muslimska riktningar avvisar dessa former av vördnad, eftersom de anser att de riskerar att överskrida gränsen till otillåten dyrkan.
Muhammed har en särskild ställning som profet och Guds sändebud. Han vördas genom att människor följer hans föredöme och uttalar välsignelser över honom. Koranen uppmanar de troende att sända välsignelser och fredshälsningar över profeten. Många firar också hans födelsedag, mawlid, medan andra avstår. Han betraktas som människa och profet, inte som Gud.
Inom hinduismen möter vi heliga diktare, asketer och andliga lärare. Inom bhakti, den kärleksfulla hängivenhetens traditioner, kan sånger av heliga diktare fortsätta att vägleda människor genom århundradena. En guru kan vördas som vägledare till andlig insikt och i vissa traditioner som en manifestation av det gudomliga. Förhållandet mellan mänskligt och gudomligt förstås på flera olika sätt.
Buddha betyder ”den uppvaknade”. Den historiske Buddha vördas som den som nådde uppvaknande och undervisade om vägen till befrielse från lidandet. Hans ställning motsvarar därför inte direkt ett kristet helgons. När buddhister bugar, tänder ljus eller offrar blommor kan handlingarna uttrycka tacksamhet, hängivenhet och en vilja att utveckla visdom och medkänsla. Inom mahayanabuddhismen vördas också bodhisattvor, förknippade med strävan efter uppvaknande för alla varelsers skull.
Även bildspråket visar släktskap. Franciskus kan framställas med gloria och Buddha med en strålande ljuskrans. Ljuset uttrycker helighet eller andlig upphöjdhet, medan traditionerna förklarar innebörden på olika sätt.
När jag betraktar dessa uttryck ser jag ett återkommande mönster i människans religiösa liv: vi minns, berättar, tänder ljus och söker vägledning hos människor som vi förknippar med ett fördjupat liv. Likheterna ger oss något att samtala om. Skillnaderna ger oss anledning att lyssna noggrant.
Solsången
Franciskus är en sådan person som väcker religiösa och andliga frågor.
I sitt Testamente beskriver han hur mötet med de spetälska förändrade honom. Det som tidigare hade väckt motvilja fick en annan innebörd när han började visa barmhärtighet. Människor vars närhet han hade undvikit blev en del av hans väg till Gud.
Franciskus namn förknippas ofta med bönen som börjar ”Herre, gör mig till ett redskap för din frid”. Men Franciskus skrev den inte.
Den tidigaste kända publiceringen finns i den franska tidskriften La Clochette i december 1912. Bönen publicerades anonymt. Omkring 1920 trycktes den på baksidan av en bild av Franciskus, och under de följande åren började den tillskrivas honom. Författarens identitet är inte säkert känd.
Bönen kan fortfarande tala till oss genom sin längtan efter kärlek, förlåtelse och fred. Vi kan uppskatta den och samtidigt vara noggranna med dess historia.
Vill vi möta Franciskus egen röst finns bland annat Solsången, även kallad Skapelsens lovsång. Den tillkom huvudsakligen 1225, med senare tillägg, under en tid då han var svårt sjuk.
I sången lovprisar han Gud tillsammans med skapelsen. Solen, månen, vinden, vattnet och elden får träda fram som syskon. Jorden benämns som vår syster och moder. Även förlåtelsen, lidandet och den kroppsliga döden får plats.
Denna lovsång växte fram i en sjuk människas liv. Vi kan längta efter befrielse från smärtan och samtidigt upptäcka något som hjälper oss att bära den. Tacksamhet och utsatthet kan finnas i samma människa.
Solsången* öppnar också ett sätt att se på vår plats i naturen. Vi hör till den värld som ger oss föda, vatten och livsrum. Vårt beroende av jorden förenar oss över nationsgränser och trosgränser.
Franciskus var djupt kristen. Hans kärlek till skapelsen hörde samman med hans tro på Skaparen och hans efterföljelse av Jesus. År 1979 utsågs han av påven Johannes Paulus II till skyddshelgon för dem som arbetar med ekologi. Ekologi är den gren av biologin som undersöker samspelet mellan organismer och deras omgivning. Franciskus liv kan inspirera till omsorg om naturen och väcka frågor om hur vi använder jordens tillgångar och vilket ansvar vi tar för andra livsformer.
Hans möte med sultan al-Malik al-Kamil i Egypten år 1219 skedde under ett pågående korståg. Franciskus sökte, som kristen förkunnare, upp människan på andra sidan fiendegränsen. Vi känner inte deras samtal ord för ord. Själva mötet ger ändå en utgångspunkt för att begrunda fredens möjligheter.
Världsfred kan tyckas vara en utopi, men längtan efter fred förenar människor över hela jorden. Den berör också våra vardagliga sätt att tala, lyssna och handla. Vi bidrar till fred när vi tar ansvar för våra konflikter och söker förståelse, samtidigt som vi värnar den som utsätts för orätt. För mig lägger Jesu uppmaning att älska våra fiender en grund för ett sådant fredsarbete.
När vi uppmärksammar 800-årsminnet av den helige Franciskus död kan han bli en gemensam förebild över religionsgränserna. Kristna kan vörda honom som helgon. Människor med annan tro, eller utan religiös tro, kan finna inspiration i hans barmhärtighet, enkelhet och omsorg om skapelsen. Var och en får avgöra vad vördnad betyder och vilka former den kan ta.
Jag ser religionernas mångfald mot bakgrund av vår gemensamma mänskliga livssituation. Vi är sårbara och utsatta, beroende av varandra och medvetna om döden. I olika kulturella former söker vi mening, tillhörighet, klarhet och vägar genom lidandet. För många av oss handlar denna längtan också om gemenskap med Gud.
Det finns ett talesätt om att alla vägar bär till Rom. För mig blir det en bild av min tro på att människor genom religionernas olika vägar kan närma sig Gud i vördnad och kärlek. Jag vet att denna övertygelse inte delas av alla och att alla traditioner inte beskriver sitt yttersta mål som Gud. Ändå ser jag ett djupt släktskap i människans längtan efter mening, klarhet och befrielse från lidandet.
Vi betraktar världen, skapelsen och universum från olika platser. Varje människa erfar livet inifrån, genom sitt eget medvetande och sina egna erfarenheter. Det gör hennes perspektiv unikt, samtidigt som hon delar livet på jorden med alla andra.
*Solsången – Skapelsens lovsång
Av Franciskus av Assisi
Ny svensk översättning från det umbriska originalet, framtagen med AI-stöd.
Högste, allsmäktige, gode Herre,
din är lovsången, äran och härligheten
och all välsignelse.
Dig ensam, du Högste, tillkommer allt detta,
och ingen människa är värdig att nämna dig.
Lovad vare du, min Herre, med alla dina skapade varelser,
särskilt herr broder Sol,
som är dagen och genom vilken du ger oss ljus.
Han är vacker och strålar med stor glans;
han bär ett tecken på dig, du Högste.
Lovad vare du, min Herre, för syster Måne och stjärnorna.
På himlen har du format dem,
lysande, dyrbara och vackra.
Lovad vare du, min Herre, för broder Vind,
för luften och molnen, för klar himmel och allt slags väder,
genom vilket du ger dina skapade varelser deras uppehälle.
Lovad vare du, min Herre, för syster Vatten,
så nyttig och ödmjuk, dyrbar och ren.
Lovad vare du, min Herre, för broder Eld,
genom vilken du lyser upp natten.
Han är vacker och glad, kraftfull och stark.
Lovad vare du, min Herre, för vår syster, moder Jord,
som försörjer oss och tar hand om oss
och frambringar olika frukter,
färgrika blommor och gräs.
Lovad vare du, min Herre, för dem
som förlåter av kärlek till dig
och uthärdar sjukdom och lidande.
Saliga är de som uthärdar i frid,
för av dig, du Högste, ska de krönas.
Lovad vare du, min Herre, för vår syster, kroppens Död,
som ingen levande människa kan undkomma.
Ve dem som dör i dödssynd.
Saliga är de som hon finner i din allraheligaste vilja,
för den andra döden ska inte skada dem.
Lova och välsigna min Herre,
tacka honom
och tjäna honom med stor ödmjukhet.